Strax innan allt i vår värld fokuserades åt att bekämpa smittspridning så fick vi chansen att ta ett långt snack med MotherTree-ambassadören Hanne Lundin. Så vad sägs om att du låter tankarna släppa corona en stund, sätt dig tillrätta och läs om vad det egentligen är som lockar civilingenjören från Skåne till att söka berg och skidåkning i synfältets alla riktningar ihop med sina MotherTree RELOAD.
Till att börja med, VEM är Hanne?
Ja men den där frågan är ju en sån klassiker som en tycker att en borde ha kommit fram till ett rimligt svar på på 28 år… men helt kort kan en väl säga att jag är en positiv och (många gånger orimligt) spontan tjej som trots uppväxt i Sveriges mesta plattland – Skåne – utvecklat ett totalt beroende för det här kring berg, natur och skidåkning.
Då jag växte upp i det område i norra Europa som är ungefär så långt ifrån berg som en kan komma, så blev det när jag var yngre i stort sett bara den klassiska familjeveckan till fjällen en gång per år. Det var egentligen inte förrän efter gymnasiet som jag ”åkte dit” – en första säsong i Whistler, Kanada lade grunden till vad vi brukar kalla skidåknings-beroendet.
Sedan dess har jag jämte civilingenjörs-studier stillat mina cravings med avstickare och minisäsonger i bland annat Japan och Nya Zeeland. En skulle kunna tro att det skulle räcka för att stilla abstinensen, men inför sommaren 2019 blev det istället för internship i Stockholm en flytt till den schweiziska alpbyn Saas-Fee (med en av Europas största glaciär-snowparks). Den klassiska tanken var ju att jag skulle stanna i Saas-Fee en sommar, byta hetta mot snö och sen känna mig mättad. Men så började snön falla igen redan i september och då blev det väldigt svårt att lämna (otippat…), så sommar blev till vinter och kvar är jag ännu.
Men för att få en säsong att gå runt måste ju också pengar komma in, och där måste jag säga att jag haft en jäkla tur. En av mina närmsta vänner här i Saas-Fee äger och driver ett kafé på vilket jag jobbar kvällsskift. Vi är ett grymt team och med start klockan 15 innebär det att jag har möjlighet att stå på ski var enda dag (att sen kroppen kanske inte alltid delar stoken är ju dock en annan femma…).
Foto: Puzzlemedia
Hur fick du upp ögonen för Extrem och MotherTree som du åker på denna vinter?
Extrem som skidmärke fick jag nog först upp ögonen för i samband med utvecklandet av Second Opinion-skidan. Då detta var kring samma tid som jag gjorde min första säsong i Whistler så spenderades mycket tid på Freeride.se. Där ramlade jag över forumtråden som låg till grund för framtagandet av skidan.
När denna diskussion startade så rörde den ju dock främst en skida för män, så när nyheten om utvecklandet av MotherTree genom samma community-development kom så var den sjukt välkommen. Äntligen en skida utvecklad av tjejer, för tjejer som inte tummar på något när det kommer till våra behov.
Vi har sett att du testat lyckan i några FWQ-tävlingar, hur var det att tävla i friåkning?
Ja men det stämmer ju! Innan denna vinter har jag bara varit med i en FWQ tidigare, det var en extremt spontan tävling på Nya Zeeland 2017. Trots ett faktiskt oväntat bra resultat, så var stämningen det som jag främst tog med mig. Alla var peppade för varandras åk och det kändes mer som ett långt go-häng än som en tävling.
När jag nu bor på ett ställe med rimliga avstånd till flera FWQ-tävlingar så tänkte jag nog mest att, varför inte?
Har du några mål med ditt tävlade eller hur kommer det sig att du gett dig in i tävlandet?
Det kanske låter cheesy men för mig har det aldrig handlat om resultat, utan har varit ett sätt för mig att fortsätta pusha mig själv i min skidåkning. Att utnyttja dagar med skräpsnö till att bli bättre på att stå på oavsett förhållanden, att våga droppa större och även lära mig att värdera såväl landningar som hela linjer. Samtidigt så är väl en krasch-procent om 66% nästan nåt att skryta med det med… Framförallt är det det där hänget som jag tycker ger mersmak med FWQ. Det är häftigt att träffa så många som delar samma passion, och inom friåkningen så upplever jag det som att, kanske särskilt vi brudar, är bra på att lyfta fram snarare än att tävla mot varandra. Att sedan plötsligt känna folk på olika ställen i Alperna är inte heller det en nackdel när det vankas spontana eurotrips.
Samtidigt är det också viktigt att lyfta att det ur jämställdhetssynpunkt finns en hel del som FWQ har kvar att jobba med. Trots att jag bara varit med på några få tävlingar, är det tydligt att det tyvärr inte alltid toppar agendan. Enligt mig så finns det en hel del såväl strukturella som rent regelmässiga förändringar som inte på något sätt borde vara omöjliga att förverkliga för att jämna ut förhållandena mellan såväl kvinnor som män och skid- som brädåkare.
Foto: Twig Spensley
MotherTree RELOAD har precis kommit ut till försäljning, du är en av några få utvalda som haft möjlighet att redan åka på skidan ett tag, vad tycker du om den så här långt in på säsongen?
Ja men vilken jäkla skida. Utan att bli alltför teknisk så kan jag säga att det är en av de stiffare skidorna jag kört på (trots att merparten av mina skidor varit utvecklade för män), vilket gör att den inte viker ner sig för något oavsett vilken snö en har under pjäxorna. Dess stabilitet gör att jag känner mig säker på större dropp och brantare linjer, något jag tidigare har kunnat klaga på med skidor som haft för mycket flex.
Trots dess styvhet så är dock MotherTree RELOAD fortfarande väldigt lekfull, enkel att sätta på kant och gör mig snabb i sväng även i tightare skogspartier (vilket ju också råkar vara min favoritform av åkning). En skida med brett spektrum av kvaliteter helt enkelt, den dära skidan som en vet klarar allt och som är ett givet all-round val i quivern. Framförallt är jag stolt att kunna köra på en skida som jag vet är utvecklad just för mina behov. En skida som inte är för flex ”för att den är utvecklad för tjejer”, men fortfarande lekfull nog att bli min bästa vän i pillow land.
Vad betyder skidåkning för dig?
Wow vilken fråga – skidåkning betyder ju så oerhört mycket. Skidåkning är sättet jag utmanar mig själv på, sättet jag rechargar mina mentala batterier på, sättet jag leker på, sättet jag kommer i kontakt med moder jord på, sättet jag kommer i kontakt med mig själv på.
När jag flyttade ner till Saas-Fee i somras så var det till stor del för att jag insåg att jag inte bara ville ha bergen och skidåkningen på hyfsat-nära-avstånd, jag vill ha det som en del i min vardag. Utöver passionen för själva skidåkningen så är det häftigt att bo på ett ställe med så många andra som delar samma uppfattning – skidåkning är också en av de mest sociala och sammankopplande sakerna jag vet.
Slutligen kan sägas att jag är en fruktansvärd morgonmänniska men det finns ingenting som drar mig upp ur sängen på det sätt som skidåkningen kan – det är helt enkelt det effektivaste sättet för mig att må bra på.
Hur ser en perfekt skiddag ut för dig?
När jag försöker tänka tillbaka på de bästa skiddagarna denna säsong, så inser jag att de egentligen ser helt olika ut. Den ena var den dag då det blåst 120 km/h natten innan och ingen förväntade sig att det skulle vara bra. Trots detta beslöt vi oss för att testa ett mer avskilt skogsområde på berget och insåg att vinden dumpat egentligen all snö som blåst bort från berget i en och samma ravin. Vi var i stort sett ensamma på berget och lappade alltså samma linje säkert 20 gånger innan benen gav vika. En annan var den dag då vi gick upp i ottan (en kan ju tänka att jag var mindre nöjd med detta…) för att ömsom skinna, ömsom bootpacka över klippor upp till en couloir som vi spanat på i veckor. Snön var långt ifrån perfekt, ärligt talat rätt sketchy, men det var en sån jäkla feeling att kunna lägga sina svängar på ett ställe en spanat på så länge och sen med en öl i handen kunna betrakta dem nerifrån afterskin.
Men även den där dagen i januari då det var bluebird och vårvärme, vi byggde en kicker i off-pisten och egentligen inte gjorde annat än att snacka skit, käka powerbars och positiv-hetsa varandra till att testa nya trick. För mig handlar nog den där perfekta dagen alltså om tre ting – att testa nya saker i min skidåkning, ha grymt sällskap vid min sida och bra snacks i ryggan.
Foto: Inga Sjöberg
Har du några tips att dela med dig av till andra som vill få in mer skidåkning i sina liv?
Det här är ju en fråga som ligger mig lite extra varmt om hjärtat, då jag själv försökt puzzla med detta i egentligen ett decennium nu. En behöver ju absolut inte dra en så pass drastisk slutsats som jag och ta sitt pick och pack samt kölhala karriären för att kunna få in mer skidåkning i livet… För redan innan jag flyttade ner till Schweiz så lyckades jag på nån vänster få in runt 30–40 skiddagar per år, och mycket handlade egentligen bara om att försöka utnyttja alla möjligheter som gavs. De flesta orter i Sverige idag är till exempel inte längre än 1–2 timmar från sitt lokala skidberg. Även om vare sig fallhöjd eller snömängd på de flesta ställen inte går att jämföra med till exempel Alperna, så tyckte jag det var drömmigt att kunna avsluta en dags tentaplugg med några timmars park-shred i Sunnerstabacken (utanför Uppsala). Den varma chokladen smakar i alla fall likadant oavsett gps-koordinat!
En annan klassiker är annars de svenska nattågen, som går hela vägen upp till Riksgränsen om en så vill. Och när det på SJ går att boka om- eller avbokningsbar biljett så kan en ju vara kylig nog att boka en sådan, för att sedan avvakta och se hur snöförhållandena ser ut på dagen för avfärd
Vårdepressionen, har du upplevt den? Du vet den där känslan av vemod när skidsäsongen lider mot sitt slut, hur gör du för att så smidigt som möjligt glida in i sommar-mode och fortsätta att njuta av livet?
Nu är ju det här första säsongen på flera år för mig, och även om den känslan definitivt infunnit sig även under mina studieår, så utgår jag nästan från att jag kommer ha betydligt mer att säga om den i slutet av denna säsong. Men för mig tror jag att det för att hålla balans har varit viktigt att ha någonting annat som sätter fart på dopaminet och adrenalinet även på sommarhalvåret. Allra helst någonting som binder aktivitet med natur, och då jag växt upp vid havet och älskar egentligen allt som har med vatten att göra, så blir det ofta en stor del av min sommar-vardag. Särskilt surfing är något jag ägnat mer och mer tid åt de senaste åren, och surf och skidåkning har ju bredden gemensamt – är en inte på ett ställe med bra vågor (läs största delen av Sveriges kustremsa) så finns det vindsurf eller kitesurfing. Det senare har jag själv aldrig testat, men har faktiskt genom bland annat andra medlemmar i InspireUs blivit grymt sugen på att testa.
Då Schweiz typiskt inte har sådär särskilt mycket till kuststräcka, så har även klättring och mountainbike blivit någonting jag fått upp ögonen för. I slutändan slår ju dock ingenting skidåkning så det ska också sägas, att omedvetet kanske jag också förebyggt eventuella vårdepressioner genom att bosätta mig på ett ställe där en (än så länge…) kan stå på plankorna 10 månader om året.
Nåt annat du vill passa på att säga till läsarna?
Ja men för att fortsätta lite på samma spår, att bo på ett ställe med glaciär gör att det blir väldigt tydligt vilken påverkan vi människor har på vår natur. Inte minst upplever jag på nära håll en otroligt olycklig utveckling av skidindustrin – att vi dagligen bidrar till att förstöra det vi livnär oss på, är så paradoxalt att en inte vet vart en ska börja.
När vi nu pratat en del om ambition och framtidstankar så blir det därför svårt att inte också nämna ett annat slags långsiktigt mål som formats under min tid här i Schweiz. Dagens liftsystem lämnar en hel del att önska, inte minst med tanke på val av energikällor. Samtidigt finns det få ställen i världen som har så stora möjligheter till en bra utväxling av förnybara alternativ. Detta är något jag har en plan att undersöka lite närmre i en (än så länge) framtida mastersuppsats. Först måste tyskan på plats också. Men kanske är den inte omöjlig ändå, den där utopin om att kunna kombinera såväl drömmar om berg som en karriär där en faktiskt skulle kunna göra någon sorts skillnad?
